VAD KAN MAN BIDRA MED SOM IVRIG PAPPA???

Har precis kommit in efter att varit ute och sprungit. Så här när värmen lagt sig är det underbart i skogen. Det är knäpptyst med undantag av göken. Satte mig för att kolla runt lite på vännernas bloggar och fann detta läsvärda inlägg här nedan.
Har en god vän som skriver om barn och idrott, eller snarare om idrott i allmänhet på sin blogg. Kan väl passa bra som avrundning på en kväll efter en fotbollsmatch på tv och en löparrunda.
Tänkte publicera hans senaste inlägg på min blogg så fler får möjlighet att läsa. Många kloka ord att ta till sig. En sak som jag skulle vilja tillägga är att många tränare jobbar idéellt och får i bästa fall några korvören för det jätte jobb de lägger ner på våra barn. Bit dig själv i tungan nästa gång och behåll det du tänkte säga för dig själv, eller gör det bättre själv och ge dessa barn 3 kvällar i veckan med träning av din tid plus en massa med tid till planering. Sedan kan du komma och tycka..... Jag är verkligen inte något undantag, och jag tycker att det är konstigt att lagen inte toppas och att man flyttar ner forwards på backen så de blir virriga och inte fattar någonting, eller att vissa kör för långa byten i hockeyn och nästan spyr medans andra sitter fräscha på bänken. Som sagt jag är verkligen inget undantag....Jag har en vinnarskalle som inte går av för hackor, å det har mina barn fått i arv. Min son går under namnet lill Jämtin. Att de sedan har en pappa som är ännu värre när det kommer till att vilja vinna, gör inte saken bättre, men han uppför sig i alla fall exemplariskt på läktaren. Här nedan är länken ifall ni känner er sugna p att läsa fler inlägg av Jens, som för övrigt är norrman. Ha det så grejt..

http://hockeypappa.blogspot.com/

Det finna många ivriga pappor (och mammor)runt om i idrottssverige som visar ett otroligt starkt engagemang för sina barn. Många visar ett så start engagemang att det kan gå till överdrift, och det är tyvärr dessa personer som man tänker på först och främst när ämnet idrottsföräldrar diskuteras.
Vad är det dessa föräldrar gör för fel? Vad är det som de gör som övriga uppfattar som "för mycket"? Jag gillar att observera hur andra människor beter sig, och min uppfattning är att många föräldrar rangerar sin egen sociala statusnivå utifrån sina barns resultat och inte utifrån sin egna sociala förmågor. Jag kan säkert skriva hur mycket som helst om exemplen på olika föräldrar som jag har observerat under många år och funderat över hur dem tänker, men jag skall bara dra några få exempel.
Det finns dom som köper det senaste i utrustning så fort det har kommit ut, för att deras barn skall bli bättre efter som det är utrustningen som gör det. Det finns dem som inte ser andra barn än sina egna, dessa förstår inte att det finns de som är bättre. Sedan har vi han som bara gnäller om att hans/hennes barn inte får samma förutsättningar som alla andra. Jag vet en pappa som gnäller och gnäller på motståndarna, ledare och domare under alla fotbollsmatcher jag har varit med och kollat tillsammans med han, så att sonen har 500 kg på varje axel när han springer ute på planen för att han är rädd att "farsan" skall få ett utbrott på någon.
Jag är också en engagerad idrottspappa, som säkert många tycker är "för mycket" med, men jag anser mig ganska balanserad ändå. Jag tycker i och för sig att när man håller på med en idrott att man skall göra det till 100%, och alltid försöka förbättra sig och bli bäst (det gäller ju också de laget de spelar i förstås). Gör man det och man har roligt kommer resultaten. Jag vill att mina killar skall bli så bra det bara går utifrån deras förutsättningar. Man kan inte ha för bråttom med att förvänta sig framgång och resultat. Även om jag tycker de är jätte duktiga kan det ju finnas andra parametrar som påverkar deras resultat, och då kan man inte gnälla på varken dem eller deras tränare eller andra ledare, utan bara berömma och stimulera dem att fortsätta utvecklas, så kommer med all säkerhet också resultaten med tiden (Rom byggdes inte på en dag).
Rom ritades planerades och byggdes över en lång tid, och det är så jag ser på mitt engagemang i mina killar. Jag kan bidra med historia: Hur har det gjorts för, hur gick det, vad var fel, hur kan vi tänka annorlunda etc. Jag kan eliminera tidigare misstag. Jag kan bidra med positiv attityd när det går sämre (för det gör det ibland), jag kan bidra med planering av det dagliga livet och underlätta för att de klarar av alla krokar och hinder på vägen. Har de glädje i sin sport och tränar seriöst till 100%, vet jag att de inte gräver sand i alla fall.
Detta är lite av mina tankar på hur mitt engagemang i mina tre killar fungerar. Jag ser till att de har "rätt" förutsättning för att lyckas. Jag försöker INTE påverka omvärlden för att de skall åka på genvägar, och det är just det jag ser många föräldrar gör, genom att bry sig för mycket med andra.
Jag vet att jag har en stor vinnarskalle (hatar verkligen att förlora), och jag är medveten om att jag anser målet alltid skall vara att VINNA , annars behöver vi inte tävla alls, men förlorar killarnas lag vet jag att ILSKAN går över efter ett tag och vi tillsammans har hittat något positivt av denna händelsen också, som de kan bära med sig vidare och göra annorlunda till nästa gång.